Staten är största ekonomiskurken

Björn Gunnarsson läser Patricia Hedelius kritiska bok om Telias affärsskandaler och granskar inte bara kapitalet, utan fram- för allt staten, en aktör som inte tycks vara särskilt bra på företagarverksamhet.

Svenska Dagbladets ekonomijournalister är ofta de bästa kapitalismkritikerna i svensk offentlighet (senast i torsdags vann SvD Stora journalist-priset för årets avslöjande om SCA- affären, reds. anm). Hur det hänger ihop, att den moderatfärgade tid- ningens mest läsardragande namn går emot ideologin på ledarsidan kan man fundera över. Men det är i alla fall en skön uppvisning i att oberoende journalistik fortfarande kan vara värd namnet.

Nu ansluter sig Patricia Hedelius till sina kolleger och ger ut en kritisk bok, om Telias affärsskandaler. Här granskas inte bara kapitalet, utan framför allt staten, i form av Alliansregeringarna 2006–2014. Hedelius går, med bakgrund i börsintroduktionen och samman- slagningen med finska Sonera, i kronologisk ordning igenom Telias affärer i Östeuropa och Centralasi- en. Det är en härva av bulvanbolag och skuggägare, ryska oligarker med kopplingar till Putinregimen, beskyddarverksamhetochutpress- ning.

MÖNSTREN ÖVER HELA det forna Sovjetunionen är sig lika, från Vit- ryssland till Uzbekistan: diktators- familjer som mer än gärna tappar utländska företag på vinster. Med erbjudanden som Telia inte kan motstå ger de tillträde till mark- nader, bara för att i senare skeden hota med mer eller mindre regel- rätt konfiskation, eller åtminstone allvarligt försvårande av verksam- heter. Oavsett om det kan kallas mutor eller inte. Metoden tycks vara att först komma över utländsk teknik och kompetens, för att sedan skörda frukterna.

Förutom på korrupta affärs- modeller i forna Sovjetrepubliker, pekar boken också på en för svenska skattebetalare oftast okänd faktor: hur svenska politiker utövar makt i hel- eller delägda statliga bolag. För någonstans är det, hos Hedelius, svenska staten som är den största skurken.

Det heter ofta från borgerligt ide- ologiskt håll att staten varken kan eller bör äga och driva företag. Men i själva verket tycks staten ha varit pådrivande när det gällt att försöka göra en vinstmaskin av Telia: det forna Televerket vars börsintroduktion blev en flopp, smärtsam för småsparare.

MED VINSTKRAVEN FLÅSANDE i nack- en har TeliaSonera givit sig in på de marknader som öppnades i och med Sovjetunionens fall. Men också i Turkiet, som i och med Recep Tayyip Erdogˇ ans och AKP-partiets makt- tillträde blev ett nykapitalistiskt tillväxtunder. De villkor som gäl- ler där – man skulle med en Marx- influerad vits kunna säga att det asiatiska produktionssättet fått en nymening–hartvingatindetnord- iska telekomföretaget i en extremt besynnerlig och icketransparent härvaavtvivelaktigheter.

Vad gör då staten, i Hedelius fall Allianspartierna i allmänhet och Moderaterna i synnerhet? Tar sitt ägaransvar? Icke. Pengar luk- tar som bekant inte, men när de börjar stinka är det andra som får bära skulden. En lång rad av Telias vd:ar och styrelseordföranden får sparken, allting skylls på företaget, medan politikerna och statssekre- terarna ser till att skydda sig med elaborerad ”damage control” och ”plausible deniability”.

HEDELIUS SKRIVER SKARPT: ”Att inte vara påläst och okunnig om vad som sker har blivit de förtro- endevaldas, politikernas, bästa va- pen att slippa ansvar”. Detta gäller nog tyvärr fler samhällsområden än statliga telekomföretag.

När det påtalas att Telias etable- ringar i till exempel Vitryssland och Azerbajdzjan hjälper regi- merna att avlyssna oppositionella medborgare får företagsledningen moralistiska reprimander. Men inte kan väl den svenska statsled- ningen ha varit okunnig om förhål- landena i de där länderna, när Telia först kom med etableringsplaner? Efterskottsmoral är lika osunt som hyckleri.

Vad gör då staten, i Hedelius fall Allianspartierna i allmänhet och Moderaterna i synnerhet? Tar sitt ägaransvar? Icke.

De stora revisions- och affärsju- ristfirmor som Telia anlitar känns också som ämnen för en grävande granskning i bokformat. Ibland är Hedelius reportage som en agent- eller maffiaroman. Ibland som en dålig såpa. Nuonaffären och Telia- skandalen visar kanske att den liberala ideologin har rätt. Staten är inte särskilt bra på företagar- verksamhet. I alla fall inte i globa- liseringens och nytotalitarismens tidevarv.


 

BJÖRN GUNNARSSON