Svindlande Teliaaffärer

Staten och kapitalet satt länge i samma båt. De tog fram produkter, exemplevis Wallenbergarnas Ericsson utvecklade telefoner och mobiltelefoni med statens televerk.

På Televerket arbetade statstjänstemän på i praktiken livslånga anställningar i ett statsverks ämbetsmannakultur.

Men marknadens nya vindar kom. Statsverket blev några år in på 90-talet statligt bolag. Det blev konkurrensutsatt, om telefoni, även på hemmaplan.

2000 blev statliga bolaget delvis privatiserat. Tanken var att Televerket i skepnaden Telia skulle bli en folkaktie. Varje svensk som ville fick köpa 100 aktier för 85 kronor styck. När det var gjort halverades aktiekursen och repade sig aldrig.

Därefter fusionerades Telia med finska motsvarigheten Sonera. Plötsligt befann sig nya TeliaSonera, TS, på marknader i forna sovjetstater som Azerbajdzjan, Kazakstan, ja i Nepal.

Där var riskerna med att bedriva affärer stora. Men stora var även utsikterna till vinster och tillväxt. Även i Turkiet är TS aktivt.

Om allt detta skriver Patricia Hedelius i boken Telia – Alliansregeringen och korruptionen.

I länderna i öster finns dock problem. De bolag TS är delägare i har andra delägare. I Turkiet är de två stora och de motarbetar varandra, och TS. TS blir indraget i ett långt två slår den tredjespel.

I de forna sovjetrepublikerna har TS samar- betsparners som är av ofta tvivelaktig karaktär. De ska hjälpa TS. Ibland går det bra, ibland dåligt.

TS får i september 2007 Lars Nyberg som vd.

Han ställer om TS, med hårda nypor. Resterna av statsverksmentaliteten ska bort och TS ska anpassas till en konkurrensutsatt marknads-miljö.

I Sverige sägs 1200 upp 2009. Nyberg bedriver affärer i österled, varav nästan alla är påbörjade under hans föregångare. De är främst vd:n 2002 till 2007 Anders Igel, som bland annat beslutade att gå in i Uzbekistan.

Nyberg reser i österled och gör upp, eller följer upp, affärer. Mest uppmärksammad blir de i Uzbekistan där regimen och dess släkt misstänks ha skott sig då TS köpt licenser och annat.

Mutor och korruption lyckas aldrig bevisas även om granskningar görs, även av svenska medier. TS menar att de agerat korrekt.

Boken har undertiteln: Alliansregeringen och korruptionen. Första fyra åren finns KD-minis- tern Mats Odell som ägaransvarig för TS.

Sedan är det Moderaterna för hela slan- ten, med Peter Norman som finans- marknadsminister efter Odell.

De, och finansminister Andes Borg, silar mygg och sväljer kame- ler vad gäller ägarfrågor och är mest intresserad av att ha positi- va image själv, som ägare av TS.

Staten, via Odell och särskilt Norman, lägger sig i smått som ersättning, pension och bonus till vd men är inte så noga med stort som TS verksamhet i länder med korruption.

Uppgifter till författaren har kommit bland annat genom intervju-
er med nyckelpersoner. Om författaren hamnat för nära sina intervjuobjekt i sin skildring är oklart.

Boken är en belysning av ett statligt verks vandring från statsverkskultur med verksam- het enbart i Sverige till vinstmaximerande bo- lag på internationella marknader.

Kartlägggningen visar de risker det medför i jakten på vinster på nya marknader som är väsensskilda den svenska.

Boken skildrar bolagets makthavare. Det ger en intressant insyn, men har ett utpräglat ovanifrånperspektiv.

Man får i boken en insyn i hur den statliga huvudägaren agerar i konkreta fall, främst då denna representeras av borgerliga politiker.

Agerandet har föga smickrande sidor. Om det är värre än hur det går till i privata bolag av liknande slag är det dock svårt för läsaren att veta.


Robert Sundberg