Unik inblick i Telias tvivelaktiga affärer

TELIA SONERA-BOK I boken ”Telia – Alliansregeringen och korruptionen” har SvD-reporten Patricia Hedelius fått en unik inblick i turerna kring bolagets tvivelaktiga affärer i Eurasien. För första gången avslöjas hur den tidigare ledningen agerade och hur nuvarande vd Johan Dennelind har misslyckats med att identifiera ljusskygga aktörer som bolaget samarbetar med. SvD Näringsliv publicerar här ett urval.

Redan under våren 2007 hade Telia Soneras nya styrelse slagit fast en handlingsplan. Största ägaren, svenska staten, gav tummen upp. Planen var enkel. Förutom kraven på att skära kostnader på hemmamark­

naderna i Norden hade aktieägarna och styrelsen en uttalad önskan om att Telia Sonera skulle växa på nya marknader. Det var två tydliga mål som Lars Nyberg, uppbackad av styrelsen och svenska staten, arbetade med då han började som vd.

Lars Nyberg hinner knappt ens börja sitt nya jobb innan han måste ta ställning till ett förslag. De två turkiska cheferna Serkan Elden och Erdal Durukan, som hade slutat ett par månader tidigare, hade arbe­ tat på en egen plan. De hade en idé om hur de skulle kunna tjäna riktigt mycket pengar tillsammans.

Sommaren 2007 kom ett brev adresserat till Telia Soneras nye vd – ett skriftligt bud på Telia Soneras verksamhet i Turkiet och närliggande om­ råden. Durukan och Elden stod som avsändare. De gjorde även anspråk på den nya affären i Uzbe­ kistan som sjösatts under sommaren 2007. Varken Nyberg eller styrelsen behövde ens fundera över erbjudandet. Det var befängt. Styrelsen och aktie­ ägarna ville se tillväxt. Punkt slut.

Att det var just dessa personer som stod som avsändare var kanske inte heller till deras fördel. De hade nyligen tvingats bort från sina poster på Telia Sonera och ytterst hade det handlat om för­ troende för var deras intressen egentligen låg, fick Nyberg förklarat för sig. Hur budet skulle finansie­

ras framgick inte av brevet, men det handlade om en affär värd tiotals miljarder kronor i alla fall. Vem hade pengarna och intresset att komma över Telia Soneras vinstmaskin?

Nyberg, liksom flera i Telia Soneras styrelse, misstänkte att finansiären bakom budet skulle visa sig vara Mehmet Karamehmet, Telia Soneras tidi­ gare samarbetspartner men numera mest fiende. Att de före detta cheferna hade Karamehmets för­ troende stod klart. När Durukan efter en lång karriär inom Ericsson och Telia Sonera fick sluta efter kontroversen med före detta vd:n Anders Igel hade Karamehmet lagt sig i Durukans sorti och motsatt sig beslutet.

Lars Nyberg svarade att Telia Sonera kunde tänka sig att överväga att sälja till den dubbla sum­ man som turkarna erbjöd. Det var ett smidigt sätt att säga tack, men nej tack. Några ytterligare pro­ påer kom inte heller.

Ganska snart fick Nyberg en större inblick i affä­ rerna i Eurasien vilka intresserat Durukan och Elden. I mitten av september var det dags för styrelse­ möte i Telia Sonera. Det skulle äga rum i Turkiet, i Istanbul, där Telia Soneras dotterbolag Fintur hade sitt huvudkontor. Det var också där som Eurasien, bolagets kanske viktigaste affärsområde sett till framtida vinster, var etablerat. Huvud­ punkten vid styrelsemötet i Istanbul i september 2007 var just hur Telia Sonera skulle växa.

Istanbultrippen började spartanskt, ”en jävla katastrofresa” beskriver en styrelseledamot färden.

Det gick inte att få ihop något vettigt reguljärt alter­ nativ och det var rätt många personer som skulle med på resan, därför hade två privatplan chartrats för att resan skulle gå smidigare. Problemet var att det var två propellerdrivna kärror: en som avgick från Helsingfors och en från Stockholm. Eftersom planens räckvidd var något för kort fick man mellanlanda på ett militärflygfält i Kraków på resan mot Istanbul. Planen var primitiva, vilket innebar att ledamöterna fick toalettproblem. Resan till Istanbul tog sammanlagt sex timmar.

samlad tropp och något mörbultade begav sig sedan styrelseledamöterna, med styrelse­ ordförande Tom von Weymarn som rese­ ledare, till Turkcells huvudkontor (Turkiets största operatör). Där möttes de upp av affärsområdeschefen Tero Kivisaari, Istanbul

var hans hemmaplan sedan flera år tillbaka. Där satt man i händelsernas centrum, eftersom staden var affärsporten österut – inte bara för telekom­ affärer, utan för samtliga stora västerländska företag som ville leta nya marknader i forna Sovjet­ stater. Det var ganska oansenliga lokaler som Turk­ cell huserade i och rummet räckte med ett nödrop till alla.

Tero Kivisaari höll en lång utläggning om hur Telia Soneras affärer såg ut i Eurasien, i praktiken området mellan Turkiet, Ryssland och Indien. Sedan var det flera andra punkter på dagordningen, bland annat ett licensköp i Moldavien som skulle godkännas, liksom ett medgivande till en affär i Azerbajdzjan. Underlagen till styrelsen var omfat­ tande. Minst komplicerat var beslutet om licensköp som togs snabbt.

Lars Nyberg kände sig inte helt insatt när beslutet att tillåta staten i Azerbajdzjan att gå vidare med affären, togs i styrelsen. Men det fanns heller ingen­ ting som väckte frågor. Affären i Azerbajdzjan blir dock en tickande bomb. För det kommer visa sig att aktören som slutligen köper statens aktier inte alls är den turkiska partner som Telia Sonera har haft under många år, den partner som nu presenteras i styrelsematerialet.

Tero Kivisaari fortsatte på styrelsemötet att gå igenom den senaste storaffären – köpet av MCT (ett amerikanskt bolag med verksamhet i Uzbekistan) och etableringen i Uzbekistan.

Lars Nyberg lyssnade intensivt på Kivisaari. Mannen gav ett kompetent intryck och var dess­ utom saklig. Nyberg skulle se till så att Kivisaari fick allt det stöd han behövde för att lyckas på sin nya chefsposition för Eurasien.

– Jag ska ärligt säga att jag inte hade någon närmare uppfattning om var Uzbekistan ens låg, än mindre vad det innebar, konstaterar Nyberg i efterhand. Men pre­ sentationen av Uzbekistanaffären lät väldigt rimlig och balanserad när Kivisaari berättade om den.

Det var tvärtyst efter presentationen. Uzbekistan var den sista affären som Anders Igel hade förordat för styrelsen innan han fick sparken. Under hösten fram till årsskiftet skulle den genomföras rent praktiskt. Pengar skulle bytas mot tillgångar som licenser och mobilnummer. Allt gick enligt plan, var budskapet från Kivisaari till styrelsen. Ingen kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig att den affär som man nu höll på att avsluta inte bara skulle kosta många av dem jobbet, utan också tvinga dem

Figenom husrannsakan och timslånga polisförhör.

örst flera år senare och med Uppdrag Gransknings uppmärksammade pro­ gram 2012 fick omvärlden upp ögonen för köpet av MCT, och Telia Soneras etablering i Uzbekistan. Det dröjde inte länge förrän Gunnar Stetler, överåklagare

Nu i slutet av 2015, har det gått mer än två år sedan efterträdaren Johan Dennelind och styrelseordförande Marie Ehrling tog vid. Det har gått nästan lika lång tid sedan Ehrling lovade att man skulle ”vända blad”, men man verkar aldrig komma i mål.

Mediatrycket var massivt och Lars Nyberg blev en jagad man. Krav ställdes på att han skulle lämna sin post, men han hade som avsikt att fortsätta som vd tills man hittat en efterträdare. Vännerna, eller kanske snarare de före detta vännerna i närings­ livet, lyste med sin frånvaro. Att ses tillsammans med Nyberg, som stod i fokus i en muthärva, var inte bra för det egna varumärket.

Den 12 december 2012 fick Lars Nyberg ett mejl från en bekant i näringslivet. En före detta börs­vd ville hjälpa till. ”Jag har sett Uppdrag Granskning. Mitt råd till dig, och jag hoppas även det är Pejes (grundaren till kommunikationsbyrån Kreab) råd, är att kliva av. Straffa ut dig och casha hem. Du har gjort ditt. Håll ett väl avvägt avgångstal, inte för stöddigt. Med min erfarenhet så är det de råd jag kan ge.”

Ryssarna kommer att kräva något värdefullt i gengäld för att ställa upp och hjälpa Dennelind att sälja Eurasien.

men man verkar aldrig komma i mål.

Det är inte bara Uzbekistan som fortsätter att vålla Telia Soneras högsta ledning en allt svårare huvudvärk. Den nya ledningens försök att införa ett hållbart arbete har resulterat i frysta relationer med myndigheter i nästan samtliga länder i affärs- området Eurasien. Det påverkar i sin tur vinsterna i affärsområdet avsevärt.

– Vår största utmaning nu är att vi tappar tillväxt i flera av de här länderna i Eurasien. Därmed tappar vi också legitimiteten att vara i de områdena. Det är en stor utmaning för styrelsen att hantera nu, påpekar en person med insyn i Telia Sonera under våren 2015 när vi talar om problemen.

I början av sommaren 2015 blir svårigheterna ännu tydligare, kan nu avslöjas. Personer med nyckelpositioner i Telia Sonera förbjuds att resa in i bland annat Kazakstan, Azerbajdzjan och Tadzji- kistan. De stoppas på flygplatsen och får vända om med beskedet att de inte har rätt ”papper” för att få resa in – ett tydligt ställningstagande från myndigheterna mot Telia Sonera och bolagets verk- samhet.

En del av visionen för Telia Sonera, som är tänkt att uppnås 2018, säger att bolaget ska vara lönsamt på ett hållbart sätt ur alla etiska perspektiv. Den uppgörelse för Turkcell eftersom de också är stora ägare i Turkcell. Det lär också ryssarna göra så länge de inte själva kan tjäna något på att Telia Sonera gör upp med Turkcell (numera egentligen turkiska staten).

I början av september 2015 åker Dennelind till London för ett möte med Mikhail Fridmans (den ryska oligark som tillsammans med Telia Sonera och turkiska staten genom Mehmet Karamehmet kontrollerar Turkcell) representanter. Ryssarna påstår sig inte vara helt nöjda med det samarbete som Dennelind erbjudit. De senaste två åren har han enligt dem prioriterat relationen med Turkcell och därmed turkiska staten. Ryssarna kommer att kräva något värdefullt i gengäld för att ställa upp och hjälpa Dennelind att sälja Eurasien.

–Fridman har definitivt en plats vid för­ handlingsbordet, försäkrar en person med insyn i alla turerna runt Dennelinds försök att hitta enlösning.

Men varför får man plötsligt så bråttom? Orsaken är att proble­ men i Eurasien visar sig vara långt mycket värre än vad den nya ledningen kunnat föreställa sig. Man når inte målsättningen

att redovisa alla missförhållanden och kan inte heller garantera att företaget inte redan är inblan­ dat i nya tvivelaktiga affärer. För styrelseordförande Marie Ehrling och vd Johan Dennelind gäller det att göra sig av med Eurasien snabbt, innan en ny skan­dal uppdagas i affärsområdet och de själva tvingas ta ansvar. Det är hög tid att skapa en distans mellan problemen i Eurasien och Stockholm där lednings­ gruppen, styrelsen och största ägaren svenska staten lätt kan hamna i skottlinjen.

Turkcell är den köpare som Dennelind främst riktar in sig på. På sätt och vis skulle det vara som att sälja Eurasien till sig själv eftersom Telia Sonera är en av de största ägarna i Turkcell.

Kan det möjligen vara för att förekomma ett nytt stort avslöjande i media genom publiceringen av den här boken som bolaget går ut med en press­ release den 17 september 2015 där det slås fast att Telia Sonera helt är på väg att lämna affärsområdet? Ledningen konstaterar samtidigt att man har gjort stora förbättringar gällande ägarstyrning och

hållbarhetsarbete, vilket är en helt annan bild än den som jag presenterar i den här boken.

Tack vare två år av hårt arbete med att förbättra de eurasiska verksamheterna inte minst ur ett ägarstyrnings­ och hållbarhetsperspektiv har vi i dag bättre och mer välskötta verksamheter, som vi tror att andra framgångsrikt kan utveckla vidare, skriver Johan Dennelind i pressmeddelandet.

Om företaget nått sina hållbarhetsmål i hade man inte behövt flagga för en försäljning innan den ens var genomförd. Den panikartade reträtten är med andra ord ett smärtsamt kvitto på Dennelinds och Ehrlings misslyckande när det gäller att kapa alla band med tvivelaktiga aktörer i regionen.

Uppenbarligen är det svårt för Ehrling och Dennelind att leva som man lär. Som jag beskriver i boken är det ak­tiva val att undanhålla information, betala till en tvivelaktig affärspart­ ner, köpa tillgångar med oklart ur­sprung samt blunda för att man sponsrar en dikta­tor med pengar. Även om Dennelind nu öppet har annonserat att han vill dra sig ur Eurasien, så låtsas man att reträtten sker under ordnade former och att det man lämnar efter sig är ”good enough”. Det är det inte, långt därifrån, vilket sannolikt kommer att visa sig när bolaget försöker hitta en köpare.


Ur SvD-journalisten Patricia Hedelius bok ”Telia – Alliansregeringen och korruptionen”.